torsdag 27 februari 2014

Vårstädning i bokhyllan


Vid viss (givetvis försiktig) utrensning i de privata boksamlingarna hittar jag plötsligt en bortglömd litterär klenod från ett grumligt förflutet med cementerade könsroller: Husmoderns presentbok. Hemvård och klädvård från 1930. Boken, utgiven av veckotidningen Husmodern utan angivelse av författarnamn, är helt enkelt en oundgänglig guidebok till allt som du inte visste att du borde veta om det moderna hemmets vård. 


Låt mig, eftersom vi bokälskare givetvis vill våra mångsidiga vänners bästa, få citera följande tips om böckers handhavande. Och studera noga fotografiet nedan som illustrerar hur man med hjälp av förlängd dammsugarslang och stående på divanen (med skor på fötterna!) kan rengöra också litteraturen på bokhyllans översta hylla. Bildtext: ”Böckerna sugas.”



Ur Husmoderns presentbok. Hemvård och klädvård, 1930: 

Böckerna förvaras bättre i ett skåp, men de kläda rummet bättre om de stå på en hylla. Dessutom är ju en hylla så mycket billigare i inköp. Men den skall förses med rygg, vilket visserligen gör den dyrare, men är mycket bättre för böckerna. De utsättas minsann tillräckligt för damm ändå, utan att man behöver inbjuda dammet att också bakifrån lägga sig på dem. Det är svårt att utan dammsugare damma böcker på en hylla. Det går bäst med en dammvippa, medan själv hyllan dammas med en dammtrasa. Vid storrengöringar däremot tagas böckerna ut två och två och klappas sakta mot varandra vid öppet fönster.
För att skydda böckerna effektivt, fast de stå på öppna bokhyllor, kan man om nätterna och under bortovaro helt enkelt ha en rullgardin för dem. På höga bokhyllor fastsättes denna gardin ordentligt, vilket kan göras ganska osynligt; på lägre bokhyllor hänger man den på vid behov. (…) När gardinen ej användes, rullas den ihop och får plats i något hörn, där den ej är till förtret.
Böckerna skola aldrig stå trångt, man skall ej behöva pressa dem intill varandra, när man skall ställa in dem, det fara de mycket illa av. Böcker skola aldrig utlånas utan skyddsomslag, och den lånande får inte anse detta omslag som ett misstroende. Omslaget kan för resten utgöras av ett papper i glada färger och inte nödvändigt av ett omslagspapper; men ett omslag skall det vara. Det skadar inte heller om man själv vid läsning har en löspärm om boken. Läs aldrig en bok samtidigt som ni äter. En fettfläck i en bok skvallrar om mycket dåliga hemvanor.
Hundöron behöver vi väl inte tala om! Men vik inte heller en bok ”om egen axel”. Så fort en bok börjar släppa i häftningen skall man helst binda in den eller annars förse den med fastsittande omslag, tills man får råd eller tillfälle att binda in.


söndag 9 februari 2014

Retrospektiv resa


Det är 1962. Fotografen Christer Strömholm och poeten Lasse Söderberg ger sig av från Paris i Strömholms Saab, med sovsäckar och primuskök, mot Spanien, ”landet som låg i skugga fast solen sken”. Båda har varit där förut, Strömholm har bott i Barcelona, Söderberg talar spanska. Det är tjugofem år sedan inbördeskriget slutade och Franco kom till makten. I en månad färdas de genom Los Monegros, Las Hurdes, La Mancha, delar av landet där utvecklingen stannat och misären tagit vid.
Det är en upptäcktsfärd genom ett okänt fattigeuropa bortom allfarvägar och tidningsrubriker. För syns skull har de ett uppdrag, Söderberg har pratat med sin förläggare. Någon bok blev det dock inte, ingenting blev publicerat, varken text eller bilder. Men Söderberg skrev med sin reservoarpenna och Strömholm fotograferade med sin Leica. Det är dessa notiser och namnlösa foton som nu femtio år senare ställts samman i boken Resa i svartvitt, fjärde delen i Lasse Söderbergs mycket läsvärda memoarserie ”Gemensamma nämnare” (ellerströms förlag).
”Ingenting kan längre verifieras hos medresenären”, konstaterar Söderberg, ”bara avstämmas mot hans foton. Kittet, avsett att hålla ihop det skrivna, är inte alltid tillförlitligt ens för den skrivande. Allt är längesedan och mycket flyter ihop. Jag minns inga färger. Många ansikten har inga namn, många namn inga ansikten.”

Dominospelare, Spanien. Foto: Christer Strömholm.

Den retrospektiva reseberättelsen blir ett tidsdokument, en rapport från det bortglömda Spanien, men också en beskrivning av resenärerna själva i detta tidiga 60-tal: den äldre, stramt militäriske Strömholm med snaggat hår och dunkelt förflutet som talar om ”nödvändigheten av att utsätta sig”, och den gänglige poeten Söderberg, drygt 30, med sitt skrivhäfte och sin oförbehållsamma nyfikenhet på världen och människorna. Strömholm är ointresserad av de politiska diskussioner som attraherar Söderberg, som när de bor hos målaren Antonio Saura och umgås med underjordiska kommunister, ”men den konspiratoriska andan stimulerade honom”.
Gripande är skildringen av det extrema armodets Las Hurdes, en undangömd dal bortom bergen med låga stenhus, magra getter och vresiga, bortvända människor drabbade av struma, malaria och idioti (på grund av inavel). Till och med honungen hade en bitter smak. Resenärerna hittar en taverna och får en öl men när Söderberg betalar kastar ägaren pengarna i rännstenen. ”Ni är säkert miljonärer”, fräser han. ”Behåll era smutsiga pengar!” ”Slantarna rullade bort mellan stenarna som om de vore Djävulens pupiller.”
Jag tycker om Lasse Söderbergs okonstlade, konkreta, samtidigt ”poetiska” sätt att skriva, helt klart besläktat med Strömholms sätt att avbilda verkligheten samtidigt som han tvivlar på bildens ”sanning”: ”det han sökte var yttre bekräftelser på inre antaganden”. Att Söderberg i efterhand (tänker jag mig) kopplar texten till bokens foton gör framställningen tätare, mer samlad: bilderna integreras, blir mer än illustrationer, jämbördiga med texten. Det är ett utmärkt exempel på hur text och bild kan samverka.
Och det slår mig att denna fruktbara symbios inte är självklar, särskilt inte i detta nu som i så hög grad präglas av bilder, alltifrån reklamens projektioner till mobilernas oupphörliga bildflöden. Misstror vi fotografiets möjligheter? Tror vi att alla bilder redan är tagna? Varför tillskrivs inte bilden samma värde som texten?
Jag letar fram min gamla Pentax och laddar den med en svartvit Tri-X-film. Kanske är det åter dags för det kompromisslösa dokumenterandet: resor i svartvitt bortom turistmålen, till Europas skuggsidor och solvita fattigkvarter. Det sociala reportaget, den personliga berättelsen. Söderberg och Strömholm visar hur det ska göras.
På bokens sista sida har Christer Strömholm porträtterat en ung Lasse Söderberg tillsammans med kommunisten José Cerrada, den socialistiske prästen i Una och målaren Antonio Saura. De står där och håller om varandra.
Söderberg skriver: ”I fotografier är tiden orörlig, det är alltid samma ögonblick som råder. Texter däremot förflyttar sig och är därför mindre pålitliga. (…) Jag vänder mig om och blickar bakåt för att på så vis ge texten dess berättigande. Framåt kan jag inte blicka.”
Tomas Löfström


Lasse Söderberg, född 1931, poet, översättare. Debuterade med diktsamlingen ”Anteckningar till ett eko” 1952. Har översatt poesi från franska, spanska och katalanska och skrivit litteraturkritik i Expressen och Dagens Nyheter. Drev kulturscenen Cabaret Fredagsbarnen på 70-talet och Poesidagarna i Malmö 1987–2006. I memoarserien ”Gemensamma nämnare” som inleddes 1999 ingår bland annat ”Breven från Artur” och ”En vinter på Ibiza”.

Christer Strömholm, 1918–2002, fotograf. Började som konstnär på 30-talet, då han också deltog som frivillig i spanska inbördeskriget (och senare i Finland och Norge). Känd för svartvita reportage- och porträttbilder, exempelvis serien om transsexuella kvinnor vid Place Blanche i 50-talets Paris. Grundade Fotoskolan 1962 och var dess rektor i tio år. Spelade huvudrollen i Jan Myrdals och Rune Hassners film ”Myglaren” 1965. Publikt genombrott i och med retrospektiv utställningen på Moderna Museet 1986.



© Tomas Löfström 2013-2014