GOD JUL FRÅN BOKCAFÉET

GOD JUL FRÅN BOKCAFÉET

Julhälsning till Österlens Bokcafés Vänkrets 

och andra bokvänner nära och fjärran

 

Bild/installation av Manuel Valdes: "Libros IV", 1995. 

Kära vänner!

Först och främst ett stort och varmt tack för det gångna året. Det går i första hand till medlemmarna i Bokcaféets Vänkrets, i synnerhet till styrelsen som utan att knota ställt upp som personal – inkastare, kaffekokare, bullbagare, utkastare mm – i samband med sommarens program. Men jag vill också gärna tacka alla besökare, kaffe- och chaidrickare, bokköpare, bläddrare, pratkvarnar och idégivare, gamla och nya vänner, därtill den överväldigande publiken vid programkvällarna och förstås artisterna som underhöll oss med så lysande litterära, konstnärliga och musikaliska insatser, inklusive utställarna i galleriet.

Minns ni hur det var förra julen, eller om det var förra igen?

Om inte, eller hur som helst, lägger jag in ett bildbevis, ett foto som kanske känns igen: bokcaféet i vintersnö, varmt ljus i fönsterna. Böckerna där inne tyst mumlande sina berättelser om världen och livet, ont och gott, tider som varit, tider som är och tider som kommer. Ty sådan är litteraturen, utan gränser, utan förbehåll.

Hur krymper inte nuets rasistiska mörkmän i det perspektivet?

Dock ska vi ta dem på allvar. I demokratins namn.

”Shalom, herr talman!”

Bild: ArTivism: "Books give you a better perspective."

Bokcaféet och galleriet håller stängt för säsongen, alldeles oavsett rådande politiskt klimat eller  väderlek. Men böckerna finns kvar, berättelserna, och miljön. Trasmattorna på betonggolvet, de välfyllda hyllorna med reseskildringar, de nedsuttna fåtöljerna från 50-talet, målningarna på de vitkalkade väggarna, musiken på de skrapiga LP-skivorna.
När vi öppnar igen till våren ska det kännas som att komma hem.
Välkomna då!

Dock har vi tänkt göra en del förändringar, försöksvis. Nya böcker ska naturligtvis fylla hyllorna. En del av samlingarna med äldre reseskildringar i ”referensbiblioteket” kommer, delvis av utrymmesskäl, att åsättas ett pris och flytta över till antikvariatsavdelningen, vilket lär uppskattas av en del köpsugna reseskildringsnördar. En viss ommöblering planeras också, på det att man lättare ska kunna navigera mellan bokhyllorna. Tanken är att det ska bli lite luftigare, lite mindre trängsel.

Och på tal om trängsel – ni som var med minns säkert den kalabalik som uppstod i samband med vissa av onsdagskvällarnas program i somras, då alltför många försökte ta sig in samtidigt och slåss om alltför få stolar. Nu funderar vi på en del nya arrangemang vad gäller publikinsläpp, antal sittplatser, förbokade biljetter. Kanske kan man använda galleridelen mer i samband med programkvällarna. Kanske ska vi minska antalet program (i somras var det sju), för att inte ta oss vatten över huvudet. Och kanske också reducera öppethållningen i bokcaféet; erfarenheten från i somras är att programkvällarna blev publiksuccéer medan de vanliga besöken i bokcaféet minskade; kanske var vädret för bra.

Hur som helst fortsätter vi verksamheten. Sommarprogrammens innehåll 2015 är tills vidare obestämda, även om planering pågår. Men så snart det börjar likna något skickar vi ut information till Bokcaféets Vänkrets. Det gäller förstås också bokcaféets deltagande i Litteraturrundan som i år inträffar 25–26 april. Jag tror att vi kan utlova en del favoriter i repris.

Om vänkretsen till äventyrs skulle vilja ha tips på julläsning vill jag gärna, trots att jag är jävig, rekommendera Inge Löfströms Stigen utmed stranden – En minnesbok (Bokförlaget Ganesha). Inge Löfström, 1914–2011, var min far och han skulle ha fyllt hundra i år, därav denna utgivning.

Han var född och uppvuxen på Österlen, verksam som präst, teolog, kulturskribent och författare mest i Lund. Han skrev, lärt och lättsamt, om teologi och litteratur, om almanackan, om påsken och julen ”i tro och tradition”, om Österlen och världen: böcker, essäer, artiklar, prosa. Dessutom dikter, psalmtexter, tonsättningar. Ett urval av detta har samlats i Stigen utmed stranden, redigerad av mig och mina bröder Mikael och Peter.

Boken presenterades vid ett succéartat boksläpp i Lund 17 november och har rönt stor uppmärksamhet och åtgång.

Den kan med fördel köpas på Bokvaruhuset Österlen i Simrishamn.

Och skulle det vara så att man har för långt dit, därför att man bor i Rom, Karesuando eller Stockholm, kan den också införskaffas på nätet, till exempel från Adlibris. Eller direkt från Bokförlaget Ganesha.

Annan rekommenderad julläsning: tidskriften På Österlens julnummer, välmatat och mycket läsvärt. Numret rymmer bland annat ett reportage om John-E och Ulrika Franzén. Och, kan jag i all anspråkslöshet tillfoga, en julberättelse författad av mig själv. Den heter ”Första advent på redaktionen” och utgör ett avsnitt från en kommande roman som utspelar sig i en liten namnlös stad som råkar påminna en del om Simrishamn.

Även På Österlen kan köpas på Bokvaruhuset i Simrishamn. Man kan också prenumerera, och är man riktigt snabb kan man få två extra äldre nummer före jul. Gå in på www.påösterlen.se!

Men packa nu kofferten och ge er av, om inte annat så i läsfåtöljen!

Den har vingar! Världen väntar!

God Jul och Gott Nytt År!

Tomas Löfström

Skrivmaskinsknatter

STIGEN UTMED STRANDEN

Ett boktips till Bokcaféets följare:
Bokförlaget Ganesha ger ut ett urval av Inge Löfströms essäer, artiklar, dikter och prosatexter.
Boksläpp i Lund 17 november, Allhelgonagården kl 19 (bakom Allhelgonakyrkan).
Beställ boken från förlaget så blir det billigare:
http://bokforlagetganesha.hemsida24.se/

Boksläpp
Allhelgonagården, Lund 
Måndag 17 november kl 19.00 

Stigen utmed Stranden 
Inge Löfström – en minnesbok 

Essäer, artiklar, dikter och prosa
av teologen och författaren Inge Löfström. Inge Löfström, född och uppvuxen på Österlen, var länge verksam som präst i Lund. I år skulle han ha fyllt hundra år. 


 
PROGRAM
Tal av domprost emeritus Håkan E Wilhelmsson. Bokens innehåll presenteras av redaktörerna. Uppläsning av Eva-Lisa Lennartsson.
Delar ur Inge Löfströms Trio för piano, fiol och cello uruppförs.
Under kvällen säljs boken till specialpris. 
Servering av kaffe och bullar. 

Tack för i sommar!

Österlens Bokcafé stänger för säsongen. 

Det har varit en fin sommar med stor publiktillströmning till kulturprogrammen varje onsdagskväll. Ibland blev det rentav nästan för mycket publik och det hände att folk fick vända i dörren. Vi ber om ursäkt för trängseln och för att stolarna inte alltid räckte till men är naturligtvis glada för att så många letade sig fram till bokcaféets unika och informella program.

Tack till alla författare, musiker, konstnärer, fotografer och andra artister som gjorde onsdagskvällarna så minnesvärda! Tack till alla som kom för att lyssna och mingla och köpa kaffe och bullar och böcker!

Vi ses igen till nästa säsong!
Välkomna 2015!

Tomas Löfström

Leonard Cohen i bokcaféet

Bokcaféets onsdagsprogram den 23 juli bestod av poesi och sånger framförda av Lena Måndotter. Hon läste egna dikter från resor i Grekland och Tibet och sjöng texter av Leonard Cohen, Jacques Brel, Patti Smith m fl, ackompanjerad av Åsa Gjerstad, cello och kör, och Pierre Engström, gitarr och bouzouki. En stämningsladdad kväll med stor och jublande publik!

Temat med Cohen & Co följdes upp med en liten utställning i bokcaféets galleri med skivkonvolut från 60- och 70-tal. För att ytterligare hylla Leonard Cohen publiceras här en text av Tomas Löfström från tidskriften Studiekamraten 1/1975: "Leonard Cohen -- en sorts mystiker".

 

På gränsen till Tibet

 

Hans Plogvall (1923–1986)

Utställning i Österlens Bokcafé 9–30 juli 2014

Österlens Bokcafé har via mellanhänder fått en postum donation från majoren, resenären och författaren Hans Plogvall (1923–1986) bestående av litteratur om Ladakh, Tibet och Indien, diabilder och svartvita foton, kassetter med ljudupptagningar, tidningsartiklar och föredragsmanus. Vi tackar Catarina Fogelberg, vars moster var gift med Hans Plogvall, för att hon förmedlat donationen som nu införlivats med bokcaféets samlingar.

     Ett urval av Plogvalls foton, manuskript och böcker visas i bokcaféets galleri 9–30 juli 2014.

Hans Plogvall på väg. Svajig repbro i Ladakh, ca 1980.

Hans Lennart Plogvall var född 1923. Som föräldralös – ”hittebarn” som man säger i släkten – adopterades han av bankkamreren Gösta Pettersson i Stockholm och tog sig sedan efternamnet Plogvall. Han tog studenten 1941 och blev officersaspirant vid I4 med officersexamen 1944. Han tjänstgjorde på 40-talet som löjtnant vid I17 och kom 1949 till Arméns Jägarskola i Kiruna, där han träffade sin blivande hustru Ingrid Stein. Kapten vid I17 1957 och I19 1958, därefter aspirant vid generalstabskåren. Detta enligt en gulnad kopia av Plogvalls tjänstgöringsintyg som ingick i kvarlåtenskapen.

Det är nu, 1961, som han plötsligt tar ett steg åt sidan från den militära karriären och slår in på en delvis annan bana i livet.

Under våren studerar han vid Journalistinstitutet i Stockholm, och efter sommaren, i augusti, ställs han ”till Förenta nationernas förfogande”, och reser till Kashmir, befordrad till major, som FN-observatör med postering vid demarkationslinjen mellan Indien och Pakistan. Han stannar drygt ett år, familjen följer med och man bor i ett eget litet hus, Selima House, i utkanten av Srinagar: hustrun Ingrid, sönerna Dag och Matts och dottern Sissi.

Ingrid Plogvall med Sissi, Srinagar 1961.

Under vistelsen i Kashmir skriver Plogvall ett ganska underhållande resebrev hem till Officersförbundsbladet (8/1961) i vilket han berättar om sina uppgifter som stridsdomare och redogör för ”frontlivet genom svenska glasögon”:

Den egentliga striden utkämpas vid en postering, som hålls av den indiska polisen. Den indiska och den pakistanska armén har nämligen inte lov att skjuta, inte på varann och inte att överhuvudtaget skjuta inom 500 yards från demarkationslinjen. Men den indiska polisen är civil. Det är också ortsbefolkningen, som mest är propakistansk och inte gillar indisk polis. Följaktligen samlas de då och då och pepprar på polisposteringen med gevär och maskingevär; dessa vapen får de tydligen låna av pakistanska armén som fått dem från USA. Polisposteringen törs inte skjuta tillbaka annat än i yttersta självförsvar, eftersom den befinner sig så nära demarkationslinjen, att skotten kan flyga in på den pakistanska sidan.

Häromdan höll de på att skjuta i flera timmar. FN har officiellt inget att göra med om civila roar sig med att skjuta på varann, för FN är bara inblandat i stilleståndet mellan indiska och pakistanska arméerna. Men elden var så intensiv, att jag kände mig manad att gå fram för att avdöma striden i alla fall.

Det visade sig att civilbefolkningen låg i en halvcirkel runt polisposteringen och sköt några salvor så där var femte minut. Faktum var att de hade roat sig på detta sätt i flera dagar och även nätter, med det resultatet att polisposteringen var den enda riktigt väl nedgrävda ställning jag sett vid den här fronten. Den fredliga civilbefolkningens eld gick därför några meter över huvudet på oss, när vi bänkat oss i mässtältet i posteringen.

Där fanns trettiotre män, ett får och ett dussintal höns. Några förluster hade inte inträffat än, men efter fyra dygns beskjutning var besättningen uppenbarligen rätt trött på att leka måltavla utan att få skjuta tillbaka. En gråsprängd Subadar Major (ungefär batch stf), en sikh, tog emot oss, bjöd på te och stekta ägg och förevisade färska kulhål i tälttaket. Hans ställföreträdare, en rund och glad gurkha, tog oss med runt och pekade stolt men under iakttagande av icke oberättigad försiktighet ut fiendens eldställningar samt ett hundratal kulhål.

Vi drack ur teet, tackade för oss och drog oss under spridd beskjutning tillbaka från det troligen underligaste av alla underliga krig som finns att se på jorden av idag.

I ett rekommendationsbrev från United Nations Military Observer Group in India and Pakistan daterat 25 februari 1963 får Major Sahib Plogvall följande vitsord av sin chef R H Nimmo, Lieut-General, Chief Military Observer:

Major H L Plogvall, Royal Swedish Army, was at his best in the field where he made some excellent cease-fire inspections and investigations. His reports were concise and informative, and illustrated by clear sketches and diagrams which were very useful. Physically fit and energetic, he was one of the best and most enthusiastic walkers and mountain-climbers to have served in this mission. He contributed his full share towards keeping the peace in Kashmir.

Möjligen gjorde Plogvall FN-tjänst även på Cypern, det är lite oklart. Men det var skrivandet och resandet som tog över, och vistelsen i Kashmir hade gjort honom intresserad och fascinerad av Himalayaområdet, i synnerhet Ladakhs undangömda dalar och den tibetanska, buddhistiska kultur som överlevt där efter den kinesiska ockupationen av själva Tibet på 50-talet.

Hans Plogvall blev journalist. Han frilansade med kåserier (om boxern Ajax och annat) och researtiklar i olika tidningar och tidskrifter, bland annat Se och Lektyr. Han recenserade reseskildringar och böcker om Indien. Han reste i Mellanöstern och Egypten och höll föredrag om sina resor. Han gav ut boken Kashmirkonflikten, 1965 (ny upplaga 1966), en skrift i Utrikespolitiska institutets serie Världspolitikens dagsfrågor.

Hans Plogvall: Kashmirkonflikten (1965).

Ungefär vid den tiden blev han också fast anställd på Svenska Dagbladet som expert på internationell militärstrategi eller någonting i den stilen och medverkade under kommande år med åtskilliga artiklar om svensk och europeisk försvarspolitik, internationella konflikter och krig. När han emellanåt skrev också kåserier i Svenska Dagbladet undertecknades de med signaturen Gall. Han umgicks med Tecknar-Anders, Anders Andersö, som också jobbade på Svenska Dagbladet; de bodde grannar i Ålsten, Bromma. Till vänkretsen i Ålsten hörde också Jan Wirgin, chef för Östasiatiska museet.

Från 1972 övergick Plogvall till att arbeta som frilans igen och publicerade sig lite varstans med artiklar inom samma ämnesområde som tidigare, fast kanske mer vinklat, med skarpare engagemang. Jag har bland annat läst en ganska kritisk analys av USA:s bomboffensiv mot Hanoi julen 1972, i Barometern 2 januari 1973: ”Svensk militär om Vietnam-kriget: Totalbombning drabbar mest civila!”

Men han kommenterade också annat, gärna en smula udda företeelser med anknytning till Indien och Kashmir. Han skrev om den förste svensken som kom till Ladakh; det var inte Sven Hedin utan Cesar von Düben, redan 1856. Och om den förste dansken, en viss Polycarpus Lindqvist, som cyklade hela vägen genom Asien från Köpenhamn 1930 men insjuknade och dog i Kargil på vägen till Leh; Plogvall hade rentav träffat mannen som köpte Lindqvists cykel.

Han fördjupade sig också i de seglivade föreställningarna om att Jesus efter uppståndelsen skulle ha färdats till Srinagar, där hans grav fortfarande kan beskådas, vårdad av Ahmadiyya-sekten. En annan uppgift som han försökte belägga var ryktena om att Jean Baptiste Bernadotte, sedermera Sveriges kung Karl XIV Johan, i sin ungdom ingått i en fransk truppstyrka, Regiment d’Aquitaine, som 1783 skickades till Indien, och under en tid varit krigsfånge hos 24th Bengal Infantry; artikeln, skriven tillsammans med vännen Ashok Nath, en indisk officer, publicerades i magasinet ”7 dagar” 29 oktober 1982.

Under 70-talet började Hans Plogvall ordna gruppresor till Indien på egen hand. Längre fram anlitades han av olika researrangörer som reseledare till Indien (”Gyllene triangeln” och andra rundturer) och Himalayaländerna: Ladakh, Nepal, Sikkim. Han ledde de första svenska gruppresorna någonsin till Ladakh och Sikkim.

Gruppresorna gjorde att han utan kostnad kunde ta sig till många platser dit han ville komma. Han tycks också ha trivts utmärkt i rollen som reseledare och guide, och de tidvis besvärliga strapatserna på vägarna i Ladakh i form av jordskred och kapsejsade bussar tog han med en klackspark; man får hoppas att han fick även sina resenärer att göra det. På senare år lade han sig till med ett närmast kolonialt utseende, som vore han en överlevare från britternas tid, och uppträdde under resorna i khakishorts och borstiga grå mustascher.

I synnerhet var det Ladakh som lockade honom, och förstås den tidigare helt isolerade Zanskar-dalen, dit han tog sig strax efter att området öppnats för besökare. (Också Ladakh hade fram till slutet av 70-talet var stängt.) Till Zanskar kom han några få år efter den förste västerländske resenären i området, Michel Peissel, som skrev boken Zanskar. The Hidden Kingdom, 1979. Plogvall besökte bland annat den skröplige gamle kungen av Zangla, porträtterad av Peissel, och lät sig fotograferas med honom i hans anspråkslösa ”palats”.

Hans Plogvall och kungen av Zangla, Zanskar 1981.

Under årens lopp skulle Hans Plogvall organisera och leda sammanlagt ett trettiotal svenska gruppresor till Indien och Ladakh. Från och med 1972 besökte han Indien 3–4 gånger varje år. Han ledde också studiecirklar om Indien och ställde sitt omfattande bibliotek (det som nu donerats) till kursdeltagarnas förfogande. Som grundbok i studiecirkeln ”En resa till Indien” 1985 användes den då nyutkomna antologin Indien. En handbok, i vilken lustigt nog både Plogvall och jag medverkade, han om Kashmir, jag om Ladakh.

Efterhand byggde han upp personliga kontaktnät och kunde därigenom erbjuda sina resenärer exklusiva upplevelser och unik information. I Ladakh gällde det de berömda dansföreställningarna i Hemisklostret men också sammanträffanden med tibetanska flyktingar i Choklamsur utanför Leh och informella möten med svenskan Helena Norberg-Hodge som arbetade med solenergi och andra ekologiska och sociala projekt (International Society for Ecology and Culture). För att formalisera kontakterna grundade Plogvall organisationen Swedish Himalayan Institute, men den bestod nog mest av honom själv.

Han fotograferade mycket på sina resor, både diabilder och svartvita foton, och kunde ibland fånga fina ögonblicksbilder och porträtt. Hans bästa bilder är från de buddhistiska klostren i Ladakh: byggnader, interiörer, människor. Dansare med märkliga masker, trummande munkar i röda klädnader, fromma gummor med sammanförda händer och unga kvinnor med långa tjocka flätor och svarta mössor överströdda med ljusblå turkosstenar.

Lamayuru, ett av de största klostren i Ladakh.

Maskdans i Hemisklostret, Ladakh.

Alchiklostret, Ladakh, juni 1978.

Hans Plogvall översatte flera böcker i försvarspolitiska ämnen, däribland två böcker av Nigel Calder, Fred eller förintelse, 1968, och Teknopolis, 1970, och Steven Roses Kemisk och biologisk krigföring, 1970. 

Han var intresserad av blommor och fotograferade näckrosor, lotusblommor och blå vallmo i Kashmir. Han var också, liksom hustrun Ingrid, intresserad av konst, indisk och tibetansk men även västerländsk, vilket avspeglas i hans boksamling. 

Hans Plogvall dog 1986.

Tomas Löfström

Österlens Bokcafé

Grönalund Rörum, 2014

Landskap mellan hav och himmel

Österlen mellan hav och himmel

Landskapsmålningar av Bror Ljunggren          

En utställning på Österlens bokcafé & galleri, juni 2014

Bror Ljunggren, 1884–1939, kom från Skånes västra sida, men det var inte minst på Österlen han fann sina motiv och skapade sin speciella ”lyriska” realism i oljemålningar som var små till formatet och detaljerade till innehållet, närmast en sorts miniatyrer.

Ljunggrens målningar var inte bara tidsdokument från en försvinnande värld av fiskelägen med garn till tork, rullebörar och pickande höns och kvinnor i hucklen samtalandes i sträddena. Han hade en förmåga att ge bilderna en vidare dimension och en betydelse bortom den idylliska vykortsrealismen oavsett om de föreställde kusten vid Baskemölla, slätten vid Östra Grevie eller de böljande backarna vid Brösarp.

Han lärde sig måla som dekorationsmålare i Helsingborg, reste till Stockholm som målargesäll 1905 och blev medhjälpare till Julius Kronberg som arbetade med väggmålningar på Kungliga slottet. Han studerade vid Konstakademien i Stockholm åren 1907–1910 och senare hos Carl Wilhelmsson i Göteborg. 

När Bror Ljunggren började måla på allvar var det som friluftsmålare i den skånske pionjären Gustaf Rydbergs efterföljd; till den provinsiella kretsen hörde också P A Persson, Helge Kemner, Axel Kleimer.

Ljunggren bodde i Simrishamn, hyrde in sig på fiskelägena: Vik, Baskemölla, Brantevik. Han vandrade till fots längs grusvägarna med staffliet på ryggen. Ofta gav han sig iväg i gryningen för att hinna fånga morgonljuset över Östersjön.

Även om han faktiskt gjorde en del större målningar arbetade han nästan alltid i det mycket lilla formatet. Ofta målade han inför publik, i varje fall inför nyfikna barn som samlades kring pannån på staffliet och den med tiden lite korpulente målaren. ”Varför gör farbror så små målningar?” undrade de sakkunniga betraktarna som sett betydligt större verk växa fram i sträddena. ”Det ryms minsann lika mycket på mina tavlor som på de stora, om man bara ser efter ordentligt”, muttrade Ljunggren.

Utställningsdebuten skedde 1917 i hemstaden. Kritikerna var positiva, det mesta såldes. Tio år senare deltog han i samlingsutställningen ”Nio Skånekonstnärer” och utnämndes till den mest lovande i gruppen. Han fick nästan alltid beröm i tidningarna – för sin tekniska skicklighet, för sitt utvecklade färgsinne – även om enstaka recensenter kunde tala om ett naivt, idylliserande anslag. Med sina små målningar och sitt pedantiska återgivande av verkligheten hamnade han också lätt i skymundan av måleriskt mer vidlyftiga kollegor på Österlen som Ellen Trotzig, Albert Krüger eller Henry Mayne.

Bror Ljunggren var kritisk till mycket av det moderna måleriet och sa ofta vad han tyckte. Dock umgicks han flitigt i konstnärskretsarna och var omtyckt bland kollegorna. Han var med om att dra igång de konstutställningar i Tomelilla som ledde fram till bildandet av Tomelilla Konstsamling 1924 och i förlängningen Tomelilla konsthall 1965. Han var också en av initiativtagarna till konstnärsgruppen Aura i Lund; han var bosatt där på 1930-talet och har målat fina gårdsinteriörer från stadens gamla kvarter, också vinterbilder.

”Att stå och plita med penseln hemma i ateljén, där naturen är utestängd, det är ingenting för mig”, framhöll Bror Ljunggren i en intervju. ”Jag måste ut och stå ansikte mot ansikte med landskapet.”

Att skapa något som inte fanns där, som inte ingick i den konkreta synbilden, var honom främmande. Sen är det en annan sak, som han kanske inte skulle ha förnekat, att han lade in sin själ och sitt hjärta i varje litet penseldrag och fångade landskapets ton och platsens ande på ett ojämförligt, personligt vis.

I detta finns ett släktskap med Theodor Tufvessons dikter: samma stämningsfyllda miniatyrer, samma närhet och intimitet, samma sakliga poesi.

Ibland är Tufvessons dikter också så bildmässiga att man kan tro att han skrivit manus åt Bror Ljunggren:

Det är blåst över bygden i dag …

– men blåsten är full av sol!

Det blinkar, det blänker i säden,

och himlen är blå som viol.

Tomas Löfström

Bokcaféets sommarprogram 2014

Österlens

bokcafé

Sommarprogram 2014 

BÖCKER, RESOR, KONST, MUSIK!

Sju onsdagkvällar med uppläsningar, konserter, utställningar, bokförsäljning 

och signering. Möt författare, konstnärer och musiker i bokcaféets informella miljö. 

Koppla av med en kopp kaffe eller te, botanisera bland reseskildringar, indiska romaner 

och böcker från Österlen. Programmen börjar kl 19, insläpp 18.30. 

Entré vuxna 100 kr. Gratis för medlemmar i Bokcaféets Vänkrets. (Bli medlem 

i Vänkretsen: 150 kr, bg 186-4990, ange namn och epostadress.)

Varmt välkomna till bokcaféet!

Tomas Löfström 

 

Anders Österling vid Ales stenar.

Onsdag 25 juni ”Trakten jag bor i ...”  

Tomas Löfström gör nedslag i provinsens poesi, läser dikter av Theodor

Tufvesson och Anders Österling, och Göran Sonnevi, och kåserar om österlenkonsten under 1900-talet.  
Musik från Österlen: Lisa Kjellsson, dragspel/fiol, Gustav Mandelmann, gitarr/sång. 
Utställning: Mellan hav och himmel. Målningar av Bror Ljunggren (1884–1939). 

Delhis vackraste händer.

Onsdag 2 juli Indiska äventyr
Mikael Bergstrand, Malmö, författare till romanerna ”Delhis vackraste händer” och ”Dimma över Darjeeling” om den bittre svensken Göran Borg och hans optimistiske indiske vägvisare Yogi, guidar oss på en halsbrytande rundtur med indiska äventyr och sanningar om den svenske medelåldersmannen. 
Utställning: Indiens vackraste böcker. 
Bokkonst från Rabindranath Tagore till Salman Rushdie. 

Birgitta Wallin, Karavan-red.

Onsdag 9 juli På resa med Karavan
Stig Dagermanpristagaren Birgitta Wallin, Stock- holm, redaktör för tidskriften Karavan, presenterar böcker från Asien, Afrika och Latinamerika och resonerar om översättandets utmaningar.
Utställning: Dagar i Calcutta. En bildberättelse om rikshawallahs av Mikael Lindström. 

Gunnar Jansson, tonsättare.

 Onsdag 16 juli Sommarvals från Vik Publikfavoriterna från 2013 är tillbaka, fast tvärtom: nu med tonsättaren Gunnar Jansson från Vik som affischnamn och poeten och estradören Niklas Törnlund från Lund som hedersgäst. Poesi och sång, viola och gitarr. Improvisationer kan förväntas. 

Utställning: På gränsen till Tibet. Föremål, foton, böcker från Ladakh. 
Ur Hans Plogvalls (1923–1986) samlingar, en donation till bokcaféet. 

Lena Måndotter, poet, sångerska.

Onsdag 23 juli Den oändliga resan
”Med rösten som instrument och urkraft ...” Poeten Lena Måndotter, Malmö, läser egna dikter från Kreta och Tibet och sjunger texter av Leonard Cohen, Patti Smith, Jacques Brel, Adonis och Ekelöf. Ackompanjemang: Pierre Engström, gitarr/bouzouki, Åsa Gjerstad, cello/kör. 

Utställning: Bilden av musiken.  
Skivkonvolut från 60- och 70-tal. 

  

Cilla Naumann, författare.

Onsdag 30 juli Berättelsens hemligheter  
Dubbelt Augustprisnominerade Cilla Naumann, Stockholm/Vitaby, berättar om sina romaner och barn/ungdomsböcker, senast ”Springa med åror” (2012) och ”17 timmar härifrån” (2013). 

Utställning: Bokomslag och målningar av Johan Pettersson. 

Ture Sventon i öknen.

Onsdag 6 augusti Kapten Grants barn  
Finns det barn i reselitteraturen?  Tomas Löfström bläddrar i ”Kapten Grants barn”, ”Ture Sventon i öknen” och andra barnreseklassiker, läser ur sin bok ”Lilla Lis långa resa” och ger smakprov ur essäboken ”Överbrygga”. 

Utställning: På resa i barnbokens värld. 
Utvalda illustrerade reseböcker om eller för barn. 










ÖSTERLENS BOKCAFÉ
Antikvariat, bibliotek, café, galleri
Väg 9, ca 4 km s Kivik, skylt mitt emot södra avtagsvägen mot Stenshuvuds nationalpark.
Simrishamn N: 55.644965, 14.219046
Öppet torsdag–söndag kl 13–16. Kulturprogram onsdagar kl 19. Aktuell information: blogg, facebook, tel 0730-228013. Gratis internet. Kortbetalning ok.
www.osterlensbokcafe.blogspot.se 
www.facebook.com/osterlensbokcafe 

Indiska författarlegender sätter punkt

Khushwant Singh och Namdeo Dhasal, två legendariska indiska författare, har gått bort. Khushwant Singh var född redan 1915; i mars lämnade han det jordiska efter ett rikt liv i skrivandets tjänst. Namdeo Dhasal var bara drygt hälften så gammal men hade levt ett hårdare liv; född 1949 dog han i januari i år. Båda gick de sina egna vägar genom tillvaron och litteraturen, rebeller, rabulister, oförmögna att kompromissa. Båda kom de att sätta sin sociala och politiska prägel på Indien, och deras författarskap – Singhs journalistik och prosa, Dhasals poesi – gjorde bestående avtryck i samtidslitteraturen. Nu har de satt punkt. En era är slut.

Khushwant Singh föddes i den del av Punjab som idag hör till Pakistan. Föräldrarna var sikher men sonen blev tidigt ateist. Sedan 1940-talet residerade familjen i Sujan Singh Park i New Delhi, ett bostadsområde byggt av Khushwants far, en framstående byggmästare i britternas tjänst. Det var där Khushwant Singh somnade in den 20 mars i år, enligt uppgift medan han höll på att lösa ett korsord.

Han var prosaförfattare, historiker och tidningsman, skrev på engelska, översatte poesi från urdu. Han var under olika perioder chefredaktör för The Illustrated Weekly of India och dagstidningarna The National Herald och Hindustan Times. Han redigerade litterära antologier och gav ut tunga standardverk om sikhernas historia, till exempel A History of the Sikhs, 1963–1966. Han skrev också flera romaner, inte minst Train to Pakistan, 1956, en skakande skildring av massakrerna i samband med The Partition, uppdelningen av Indien/Pakistan självständighetsåret 1947.

Politiskt var Khushwant Singh närmast liberal. Han rörde sig gärna i maktens kretsar och umgicks bland annat med den regerande familjedynastin Gandhi. Han försvarade premiärminister Indira Gandhis diktatorsfasoner när hon införde undantagstillstånd på 1970-talet men tog avstånd från henne (och vägrade ta emot Indiens näst främsta litteraturpris) när hon belägrade och bombarderade det av upproriska sikher ockuperade Gyllene Templet i Amritsar 1984.

Mest känd är Khushwanth Singh kanske ändå för sin skarpa humor och sarkasm i spalterna, till exempel i den dagliga krönikan ”With Malice Towards One and All” som publicerades i en rad olika indiska tidningar. Betecknande är titlarna på två samlingsvolymer med krönikor och andra texter: Sex, Scotch and Scholarship: Selected Writings och Not a Nice Man to Know: The Best of Khushwant Singh.

Han steg upp klockan 4 varje morgon och skrev alltid för hand.

På senare år brydde han sig inte om sin framtoning och med sitt skägg och luvan som ersatt sikhturbanen såg han ut som en avdankad jultomte. Enda gången jag träffade honom, vid ett författarmöte i Delhi, hade han en mindre arkipelag av såsfläckar på skjortbröstet. 

In i det sista spelade han rollen av heroisk om än sliten centralgestalt i Indiens kulturelit. Yngre kollegor betraktade honom med ett överseende leende men många var rädda för vad han skulle skriva om dem i nästa skvallerkrönika.

I Khushwantnama: The Lessons of My Life, hans sista bok, utgiven i fjor, publicerade han följande förslag till epitafium över sig själv:

”Här vilar en som skonade varken människor eller Gud. Offra inga tårar på honom, han var en knöl. Det roligaste han visste var att skriva elakheter. Tack gode Gud att den där skitstöveln är död!”

Även Namdeo Dhasal var, får man nog säga, en knöl och en skitstövel. Icke desto mindre var han också en av den indiska dalitlitteraturens stora namn. (Daliterna är alltså de ”kastlösa” i Indien, den stora grupp av socialt och ekonomiskt förtryckta som förr kallades ”oberörbara”.)

Han föddes i en by i Pune men växte upp i Kamathipura, slumområdet i Mumbai, där hans far var slaktare, ett föraktat, ”oberörbart” yrke i hinduernas värld. Under många år på 1960-talet arbetade han som taxichaufför i Mumbai.

När hans första diktsamling Golpitha publicerades 1973 väckte den chockerad uppmärksamhet med sin grova frispråkighet och oförsonliga samhällskritik. (Golpitha är namnet på bordellkvarteren i Mumbai.) Också stilistiskt befann sig Dhasals ibland ganska svårtillgängliga dikter långt från huvudfåran i 1970-talets modernistiska indiska poesi.

Här några rader ur dikten ”Också jag har fattigdomen som mitt landmärke”, svensk översättning Birgitta Wallin.

Min kropp är en huvudlös råttas, med en spirande pyramid ovanför

Kött och fisk

Ris och ägg

Smuggelsprit och vita champakblommor

Kyssar, omfamningar, samlagsställningar, smycken

Och sängar, och ett hus med ett läckande tak

Och rytmen från en vaggsång

Jag kommer inte loss: ur min längtan

Namdeo Dhasal skrev på marathi, språket som talas i trakten kring Mumbai. Han skrev mycket medvetet om och för de exploaterade, de socialt uteslutna, de kriminella. Hans poesi var ett verktyg i kampen för ett bättre samhälle.

”Jag skänker mina dikter till arbetarklassen”, skrev han. ”Varför skulle inte de förtryckta resa sig med förnyat raseri efter att ha läst mina dikter? Ord är som skarpa gevärskulor, inte knallpulverskott från en leksakspistol under Diwali. Man ska rikta vapnen mot rätt mål …”

Han gav ut flera diktsamlingar men även romaner. Ett urval av hans dikter översattes för några år sedan till engelska av poeten och vännen Dilip Chitre: Namdeo Dhasal: Poet of the Underworld. Också om det dröjde innan han erkändes av det litterära etablissemanget fick han med tiden både Padmashri-priset och Sahitya Akademis livstidsbelöning för sitt författarskap.

Namdeo Dhasal var med om att bilda den militanta gruppen Dalit Panthers 1972 – med Black Panther Party i USA som förebild – och satt flera omgångar i fängelse för sin politiska aktivism. Han ville vidga dalitbegreppet till att omfatta alla exploaterade grupper i samhället, vilket ledde till interna konflikter och uppgörelser, anklagelser för kommunism och uteslutning ur rörelsen. På senare år försökte han i stället till mångas förvåning upprätta relationer med politiska organisationer på högerkanten, däribland det hindufundamentalistiska Shiv Sena.

Dhasals sista dikt var en hyllning till Nelson Mandela. Den publicerades så sent som i januari 2014.

Läs mer om Khushwanth Sing och Namdeo Dhasal i den litterära guideboken Indienexpressen, Karavan 2010 (kan beställas på tidskriften Karavans hemsida).

Flera dikter av Namdeo Dhasal ingår i antologin Detta land som aldrig var vår moder, Bokförlaget Tranan 2006.

Dikter på engelska finns i Namdeo Dhasal: Poet of the Underworld. Poems 1972–2006, bokförlaget Navayana 2007. Urval och översättning Dilip Chitre. Fotografier Henning Stegmüller.

Den indiska tidskriften Lila Interactions ägnade sitt februarinummer i år åt Dhasals kontroversiella politiska arv: http://www.lilainteractions.in/2014-2-4-sharankumar-limbale-shankar-bagh-dhasal-beyond-words/

Av Khushwant Singh finns inte så mycket översatt till svenska, men i september kommer hans roman Train to Pakistan/Tåg till Pakistan på Bokförlaget Tranan i översättning av Birgitta Wallin.

I Bokcaféet har vi förstås Indienexpressen, antologin Detta land som aldrig var vår moder och därtill ett antal av Khushwant Singhs böcker på engelska, däribland Train to Pakistan.

Välkomna att läsa! Bokcaféet öppnar i juli.

Tomas Löfström