Provins med litterära förtecken

Det är i dikten Österlen blir till: dess landskap har poetiska förtecken. Utan beskrivningarna och berättelserna, orden och sångerna vore Österlen inte Österlen. Det har definierats av reseskildrare, berättare, skalder. Innebörden och gränserna har fastställts i poesi och prosa, inte bara rent allmänt utan i största konkretion. Ty visserligen fanns en gång ordet, nyttjat av bönderna väster om Ystad som beteckning på landet i öster. Men konstnärerna kom, upptäckte ljuset och fann ett Provence i den svenska södern. Och Theodor Tufvesson namngav motivet de målade: Österlen.

Det är nu, faktiskt, tio år sedan jag skrev detta, i inledningen till antologin Österlen – landskapet i litteraturen, utgiven (2002 alltså) på simrishamnsförlaget Artograf. 

Det är en stor, tjock bok, den första samlade presentationen någonsin av österlenlitteraturen, ett femtiotal författare från Carl von Linné, som på 1700-talet passerade förbi på vägen här nedanför bokcaféet (Skånska resan, 1749), till Ulf Lundell, som passerar förbi rätt ofta (En varg söker sin flock, 1989).

Urvalet, där jag hade stor hjälp av far Inge, var inte lätt. Vissa författare var självskrivna, men bokens omfång fick fälla avgörandet i många gränsfall. Att skriva författarporträtten och välja textutdragen var minst lika svårt, även om det också här fanns givna favoriter som Anders Österlings dikter från Haväng och Ales stenar eller Piratens berättelse om Kiviks marknad i Bombi Bitt och jag 1932.

Jag inordnade materialet i ett antal kategorier: Platsens poesi, Upptäcktsfärder, Begrepp och gränser, På genomresa, Röster på bygdemål, Landet och staden, Hav, fiske, sjöfart och Berättelser från Österlen. Men fanns det någon röd tråd, något typiskt? Uppstod någonsin en österlensk författarskola?

Arvid Jurjaks frågade ungefär detsamma när han var här före midsommar och intervjuade mig för en artikel han skulle skriva till Sydsvenskan utifrån idén: Varför finns det så många författare på Österlen? (Är de så många då? hade Klas Östergren undrat när Arvid Jurjaks ringde honom.) 

– Platsens ande finns hos alla, svarade jag. Många författare är inte alltid förankrade i ett landskap, men jag tror nog att man kan säga att alla Österlenförfattare är det. Det är en miljö som har stor betydelse i böckerna.

Citerat från tidningsartikeln: ”Omskrivet landskap”, Sydsvenskan 2012-06-24.

Elsi Rydsjö i Simrishamn tillade att Österlen är en trakt som rymmer så mycket av det som en gång var.

– Jag tycker om att berätta och här finns berättelser omkring mig.

Ja, som om de vilar i själva landskapet. Minnena lagras där, växer vidare. De anas när man passerar, sjunger tyst, nynnar ur markerna och havet. Likt Chatwins Songlines. Drömspåren.

Arvid Jurjaks artikel finns på nätet. Men där visas bara ett foto, bilden av Elsi. I pappersversionen där artikeln fyller två uppslag finns flera fina bilder av mästerfotografen Thomas Löfqvist, bland annat från bokcaféet. Jag scannar in dem.

Österlenantologin finns till salu i bokcaféet. Kom förbi!

Böcker, tavlor och kaffe

Interiör från bokcaféet. Bortom antikvariatsbordet och Österlenvykorten syns reseskildringssamlingen. 

 

Midsommar har kommit och gått. Det har regnat, jag har varit en runda i Stockholm. De rödlila rosorna på busken vid porten (Rose de Resht) hänger tunga efter regnet. Gräset har vuxit och jag har kört den gamla Klippon kring stallet och neråt backen. 

Arbetet med bokcaféet fortskrider. Bokhyllorna börjar bli fulla. Alla reseskildringarna har nu flyttats ner från vinden. 

När jag sorterade dem visade det sig att jag i många fall införskaffat samma titel två gånger eftersom jag glömt att jag redan hade den. Så kan det gå när man inte har ordning på sina boksamlingar. Fördelen är att jag nu kan överföra en hel del reseskildringsdubletter till antikvariatshyllan. Den är tills vidare helt kaotisk och de flesta böckerna där har inte fått priser, det får väl bli en förhandlingsfråga om och när det dyker upp köpare.

Pocketbokstrappan. I bakgrunden t v indisk litteratur, t h en dansmask av trä  från Nepal.

Några böcker har fått en alldeles egen placering, nämligen pocketböckerna, som visade sig passa precis på trappstegen i den gamla trätrappan upp till loftet.

Mycket återstår att göra, det handlar ju inte bara om böcker. 

Tanken är att målningar av ett antal konstnärer från Österlen ska hänga på väggarna när bokcaféet öppnar. Hängningen har inte börjat men jag håller på att placera ut tavlorna på golvet utmed väggarna för att se var och hur de fungerar bäst.

Tre målningar  av Helge Kemner. Kemner illustrerade Theodor Tufvessons vägvisare "Tomelilla-Österlen" 1928.

Och så är det kaffet och kakorna. I köksavdelningen bunkrar jag upp med papperstallrikar och muggar. Kaffebryggare testas, kaffe avsmakas, drycker ska inköpas (äppelmust och annat), wienerbröd från Mellbybagaren kommer att finnas på disken.

Alltså: välkomna, förhoppningsvis från och med lördag 7 juli.

Skylt ska tillverkas och placeras nere vid väg 9. Ordentlig vägbeskrivning följer. 

Kaffekopp från café på Skomakaregatan i Lund, nedlagt i slutet av 60-talet. Delar av servisen finns på Österlens Bokcafé.

Boklogistik och fläderblom

Grönalund, Rörum, Österlen. Nu blommar fläderträdet, rosornas knoppar börjar slå ut, pionernas stora blommor faller redan sönder, kronbladen strös över stenläggningen som rosa konfetti, gården fylls av blomdoft.

Idag har jag nått bokstaven M, som i Harry Martinson, Gustaf Matsson, Jan Myrdal, Håkan Mörne, Birger Mörner. 

Kanske tio hyllmeter kvar att förflytta i papperskassar, kartonger och utrangerade ICA-korgar från bostadshusets belamrade vind nerför den alltför branta trappan, över kullerstensgården, in genom glasdörrarna till det ännu oöppnade, nyinredda bokcaféet i den gamla stallbyggnaden. Där böckerna en efter en ställs upp i fars stabila gamla bokhyllor.

Öppnandet är planerat till första veckan i juli.

Österlens Bokcafé.

En gammal idé om att göra delar av min boksamling – Österlen, indisk litteratur och i synnerhet (äldre) svenska reseskildringar – tillgängliga för andra, och för den delen för mig själv. 

Med tiden hade inte minst samlingen av reseskildringar blivit så omfattande att hyllorna på vinden (och även själva vindsgolvet) bågnade och böcker låg intrycka horisontellt ovanpå de stående och kartonger med osorterade böcker fyllde utrymmet framför bokhyllorna så att man överhuvudtaget inte kunde nå dem. Dessutom var de täckta av damm och spindelväv. Mitt unika reseskildringsbibliotek hade blivit oöverskådligt och otillgängligt och en del av de gamla böckerna hade tagit skada av åratals undermålig förvaring; projektet framstod som alltmer meningslöst. Varför fortsätta detta samlande? Jag menar, vad är det för vits med ett bibliotek som ingen använder, som ingen ens kan använda. 

Och jag som hade tänkt sitta i framtiden i en skön fåtölj och läsa omgiven av dessa böcker – många har jag inte läst, många har jag inte ens sett sedan jag köpte dem på någon loppmarknad för flera år sedan – och skriva spännande essäer om bortglömda författaröden. Förutsättningarna för det tycktes inte särskilt lysande. 

Men nu blir det andra bullar. 

Ja, i dubbel bemärkelse, böckerna får ljus och luft och jag och andra kan umgås med dem medan vi tar en kopp kaffe och ett wienerbröd, typ.

Det är alltså en praktisk lösning av ett logistikproblem. 

Det är också en hyllning till bokcafé-idén, och jag tänker då inte minst på det gamla bokcaféet i Lund, på hörnet av Winstrupsgatan och S:t Petri Kyrkogata, där satt jag ofta en gång i världen. Bokläsaren som flanör och cafésittare, gemenskapen kring ett kulturarv med utblickar, inblickar och blickar bakåt, för att förstå nuet och förändra världen. Njutandet av både böcker och kaffe, ty människan behöver bröd och ord.

Men kanske är det viktigaste ändå detta: att bokcaféet är en räddningsaktion i sista stund. Det gäller särskilt reseskildringarna, denna den mest utrotningshotade av litterära genrer i Sverige. Reseskildringar med några år på nacken är förresten inte bara utrotningshotade, de är i många fall redan döda och begravna, utrensade till och med från bibliotekens magasin, utgallrade, som det heter, bortslumpade, kastade i containrar. "Ingen läser dem ju ändå."

Nu erbjuder jag dem asyl i stallet. 

Frågan är om det idag någonstans går att finna så många svenska reseböcker samlade på ett och samma ställe som här i Österlens Bokcafé. 

Kom hit och titta!

Välkomna in i sommar för att läsa och fika! För att bläddra och känna volymerna i handen och inandas de gamla bokbandens dofter. För att umgås med böckerna och författarna och känna närvaron av ett drygt tusental berättelser om färder bortom gränserna.

Men bokcaféet är inte bara bibliotek utan också antikvariat, med ett blandat utbud av gammalt och nytt.

Och jag kommer att sälja mina egna böcker billigt, de jag har restupplagor av. Och österlenvykort. Och lite annat.

Jag ska återkomma till detta, alltihop, caféet, wienerbröden, reseböckerna, Österlen, Indien, världen.

Nu tillbaka till de bågnande hyllorna på vinden. Kanske hinner jag fram till R idag: Finn Rideland, Martin Rogberg, Björn von Rosen, Ellen Rydelius, Hanna Rydh …