Det finns böcker
vars gestalter man aldrig glömmer, vars landskap man fortsätter vandra genom
långt efter det att man lagt ihop bokens pärmar och ställt tillbaka den i
hyllan, människor och platser man återvänder till också sedan man glömt bokens
titel och författarens namn.
Romanfigurer och fantasiplatser kan te sig verkligare än förebilderna i
verkligheten, i varje fall verkligare än ”sanna” motsvarigheter i dokumentära
skildringar.
Litteraturen bearbetar verkligheten. Det är verkligheten som avbildas,
som yxas till, modifieras och kopieras in i böckerna. Men motsatsen förekommer
också: att fiktiva personer plötsligt stiger ut ur böckerna och tar plats i
verkligheten.
Den resa Hermann Hesse skildrar i Österlandsfärden, 1932, äger rum i en obestämd tid, i ett obestämt
land präglat av ”lyhördhet för det öververkliga, även om det var på helt få
punkter som man faktiskt överskred gränser”. I själva verket lämnar resenärerna
aldrig den snävt avgränsade trakt i Sydtyskland/Schweiz/Norditalien som är
något av ett ”Hesse-land” i den litterära geografin. Bakom påhittade ortnamn
anas existerande platser. Några av färdens deltagare är döda litterära
klassiker, några är samtida med Hesse själv: Hermann Keyserling, Ferdinand
Ossendowski, Franz Brentano. Några är diktade figurer, däribland Hesses egna,
till exempel Klingsor.
Klingsor är centralgestalt i Klingsors sista sommar, 1920, där han kallar sig Li Tai Pe, medan
diktarvännen Hermann (Hesse alltså) är Thu Fu. Ibland skymtar målaren Louis
Moillet förbi, ”den resande, den oberäknelige, han som bodde på tåget och hade
ryggsäcken till ateljé”. När de vandrar till Kareno – ”beklämmande drömsmala
gränder fyllda av mörker, små torg som plötsliga skrik av vit sol, Afrika och
Nagasaki” – urskiljer jag dadaisten Hugo Ball och hans fru Emmy Hennings i
sällskapet, och Ruth Wenger som Hesse ska gifta sig med några år senare.
Klingsor sjunger på tyska och malayalam och sörjer det gamla, försvunna Europa.
Inifrån värdshuset smattrar ett automatiskt piano, nere i dalen visslar ett
ånglok.
Visst kan vi fångas i böckernas värld, dras in i berättelsernas nätverk,
gripas av starka känslor av längtan, vrede, glädje. Visst kan litteraturen
förleda oss att blanda samman livet med dess beskrivning och den egna tillvaron
med den romanintrig vi för tillfället råkar befinna oss i.
Och det beror inte nödvändigtvis på författaren, det avgörande är kanske
inte alltid hur väl det är skrivet. Säkert handlar det minst lika mycket om
omständigheter bortom bokens pärmar: stunden och slumpen, situationen, läsaren
själv.
Det är ju så olika. Vissa böcker lever man i. Andra bara läser man.
Konsumerar. Tuggar i sig. Slukar. Glömmer bort.
I sin fina lilla bok Om nöjet att läsa, utgiven av Bonniers Folkbibliotek som helggåva julen–nyåret 1955–56,
berättar Hans Norling en historia ur bokläsarlivet som handlar om hur fiktionen
kan sippra ut mellan boksidorna och tränga in i den omgivande verkligheten.
Det var en man som satt och läste Alexandre Dumas’ Greven av Monte
Cristo. ”Klockan gick och hans fru gick och
lade sig i vanlig tid. Klockan fortsatte att gå och läsaren förlorade alla
begrepp om att tiden rullade iväg. Plötsligt rusade han in till hustrun, som
redan sovit gott några timmar, och berättade med andan i halsen att Dantes
lyckats fly från Chateau d’If …”
Norling nickar gillande åt den läsande mannens ”verklighetsförvillade”
beteende och påpekar att det fortfarande finns människor som skriver brev till
Sherlock Holmes i London och ber om hjälp ”i en eller annan kvistig sak”.
Henrik Nilsson återgav nyligen en annan, självupplevd förväxlingshistoria
i en fredagsessä i Obs i Sveriges Radio.
Han tillbringade sommaren med att läsa om Anna Karenina. En vän ringde, de pratade en stund om Tolstojs
roman. När vännen sedan frågade Nilsson var han befann sig svarade han att Anna
Karenina och greve Vronskij just hade begått äktenskapsbrott och alltså tagit
första steget mot den kommande tragedin. Vännen hade dock inte undrat hur långt
han kommit i läsningen utan var han fanns i verkligheten.
Nilssons essä handlar just om det faktum att ”våra viktigaste
bekantskaper i livet inte sällan bor mellan bokpärmar”.
”På ett liknande sätt som vi har anhöriga i livet kan vi också ha det i
litteraturen – en begränsad skara gestalter från romanernas och novellernas
värld som följer oss på lång sikt och som återvänder också när vi tror att de
har försvunnit.”
Han nämner Anna Karenina, Robinson Crusoe, Don Quijote – men också
George, Anne, Julian, Dick och hunden Tim i Enid Blytons Fem-böcker.
”Alla finns de inpräntade i min fantasis DNA. När jag återser dem som
vuxen är det som att återse gamla lekkamrater – vi kan ha glidit ifrån
varandra, våra liv kan ha utvecklats i olika riktningar, men vi delar ändå
något helt väsentligt: upptäckten av världen, av äventyret, av sommarlovet där
det ljusblå diset ännu inte skingrats.”
Det är litteraturens märkvärdiga magi: att den till synes oproblematiskt
och omärkligt förflyttar oss vart som helst i världen, till fjärran länder och
säregna miljöer, och låter oss träffa och lära känna människor som faktiskt
kommer att stå oss närmare än många av dem vi möter till vardags, bland
vännerna, i umgängeskretsen.
*
Henrik Nilssons
essä ”Om livskamrater i böckernas värld” sändes i Obs i Sveriges Radio den 14
augusti 2012. Programmet kan avlyssnas och manuset läsas på programmets hemsida.
Bilden av de
läsande tågresenärerna är ett träsnitt av Robert Gibbings, i Hans Norlings bok Om
nöjet att läsa, Bonniers Folkbibliotek,
1955–56. Den irländske konstnären Robert Gibbings, 1889–1958, är känd för sina
utomordentliga träsnitt. Han var också författare och skrev bland annat
reseskildringar.
