"Köp sanningen, sälj icke visheten"

Jag har ju tidigare berättat om folk som besökt Österlens Bokcafé och om hur denna litterära mötesplats fungerat och utvecklats under sommaren. Det handlar ju alls inte alltid bara om att fika och köpa ett par böcker och säga tack och hej. Många besökare har tillbringat hela eftermiddagar nedsjunkna i fåtöljerna med reseskildringar utplockade från ”referenshyllorna”. Andra har inlåtit sig i vindlande spontana samtal om hembygden och omvärlden med närsittande och likasinnade.

Ett intressant fenomen som jag nog inte tidigare berört är att en del besökare haft med sig böcker som de generöst donerat till bokcaféet. Det handlar då inte om vilka böcker som helst (om det nu finns någon sådan litterär kategori), utan om böcker med särskild betydelse för givarna, titlar som hon/han anser bör finnas i bokcaféet därför att de har någon i sammanhanget (resor, Österlen, Indien etc) viktig betydelse.

Sålunda kom min granne Gerd Almedal, lantbrukare och eldsjäl i Rörums Byalag, med Börje Hanssens Åter till Österlen – en tidig mikrohistoria. Agrar- och socialhistoriska texter i urval med en inledande biografi av Anders Perlinge, Kungl Skogs- och Lantbruksakademien, 2010. Den här boken är ett utomodentligt läsvärt komplement till Börje Hanssens legendariska doktorsavhandling från 1952, Österlen, en klassiker i den provinsiella litteraturen men också inom etnologin; den finns givetvis i Österlensamlingen. 

Hanssen var en kontroversiell figur som röjde sig en egen väg i gränslandet mellan sociologi och folklivsforskning, följaktligen betraktad med oblida ögon, rentav avfärdad och mobbad, av båda läger. Vilket ledde till att han under lång tid vände den akademiska ankdammen ryggen, flyttade ut på landet och etablerade sig som hönsfarmare. Som etnologistudent i Lund vid 60-talets slut läste jag honom med andakt, det gjorde vi alla. Han var en vetenskapsteoretisk nydanare, rentav Sveriges förste socialantropolog, dessutom var hans avhandling littterärt läsvärd. I den nya boken berättar Anders Perlinge om Börje Hanssens fascinerande livsöde, och en samling av Hanssens "socialekologiska" artiklar publiceras .

Göran Göransson har rest kontinuerligt i Afrika sedan 1968 och undervisat nästan lika länge om utvecklingsfrågor och afrikanska sammanhang på Österlens Folkhögskola i Tomelilla. När han besökte bokcaféet i sommar hade han med sig sin personliga, närmast självbiografiska rapportbok Afrika 2.0 som handlar om en rad afrikanska länder från Etiopien till Sydafrika. Göran har rest överallt i Afrika, ofta råkat vara på plats just när det hänt spännande saker och givetvis blivit kompis med alla från von Rosen till Haile Selassie. Görans bok står nu i reseskildringshyllan och jag ser fram mot fortsättningen.

Samlingen av litteratur om Österlenkonst  har berikats med boken Erasmie – Med ljuset som drivkraft, författad av Hans Janstad och rikt illustrerad med reproduktioner av Torsten Erasmies målningar från Vik, Sydfrankrike, Bretagne och New York. (Bilden ovan visar Vik i vinterskrud.) Konstnären själv hade den med sig när han tittade in en av de första höstdagarna.

Erasmie, som i slutet av 70-talet plötsligt fick för sig att lämna tillvaron som produktchef i Malmö och utan garantier resa till Frankrike för att börja måla, är en av de mer egensinniga Österlenkonstnärerna. Jag har ibland tyckt att han exotiserat Österlen, att hustaken förfranskats och Hanöbukten blivit Medelhav. Men det finns en sanning också i detta, och Erasmies känsla för formen, byggnadernas och linjernas geometri, är osviklig; det bekräftas av målningarna från Frankrike och av de mer sentida bilderna från New York. Erasmieboken har sin givna plats i Österlenhyllan.

Tack Torsten och tack alla andra som försett Österlens Bokcafé med värdefulla bokdonationer. Jag inser att ni är fler än vad jag kan notera på detta trots allt begränsade utrymme. Låt mig bara exempelvis också nämna Lena Drameus-Åbergs bok Resa hemma – en livsroman, Leif Malmströmers dokumentation från Vitemölla Möllingar Minns och Maura Dooleys diktsamling Att kyssa en kvarleva (donerad av bokförläggaren Henrik Celander)

På tal om kvarlevor kan Österlens Bokcafé möjligen betecknas som en sådan, eller i varje fall som ett forum för kvarlevor i bokform, eller för den delen i mänsklig gestalt; snart framstår väl varje bokläsare som en kvarleva ... Och det må vara hänt, jag kan leva med det. Det finns i själva verket rätt mycket från förr som det vore både dumt och skamligt att ångra eller gräma sig över.

Vilket Jan David kanske skulle skriva under på, om han över huvudtaget någonsin skriver under något. Han är en osannolik kvarleva från 70-talet eller rentav det sena 60-talet, en sannskyldig hippiegestalt utstigen ur tidens begränsningar, uppdykande ur ingenstans med sliten ryggsäck, lurvig afrofrisyr, glatt humör och otyglad pratsamhet med totalpersperktiv på tillvaron och synpunkter på allt ifrån traktens blommor och Skånetrafiken till indisk filosofi och de senaste striderna i Syrien.

Jan David är, inser jag plötsligt, just den Pan han skrev om i boken han ger mig, ursprungligen utgiven 1988 tillsammans med Peter Glas på lundaförlaget Bakhåll: Panisk antologi. Det kom en ny upplaga 2001; jag kollar på nätet om den fortfarande finns att få tag på. Jodå, Adlibris förser mig dessutom med ett innehållsreferat:

… en av Bakhålls märkligaste böcker, som länge varit slutsåld och ofta efterfrågats. Panisk antologi är en bok om Pan, den skygga uppenbarelsen som förmedlar mellan människa och Gud. Pan är också den samlande symbolen för tillvaron som väsen, den tillvaro som människan betraktar och försöker nå och förstå, och tyvärr ofta också bemästra, besegra, till och med förstöra. I antiken var Pan den hastigt förbiilande skuggan i skogsbrynet som plötsligt satte skräck i fåren. När hjorden skenade hade de fått syn på Pan, därav ordet "panik". Pan finns i alla kulturer, en grön gestalt, Näcken, Pan, Mescalito, trickstern. Han är en budbärare, som Merkurius i antiken och i alkemin. Han är kvicksilvret, trollmetallen, nyckeln till materien ...

Nu ska jag bara nämna en bok till: Richard de Burys Philobiblon, utgiven på svenska (övers Axel Nelson) i tusen ex av Sällskapet Bokvännerna 1967. Det är en tidig urkund om boksamlande och böckers värde (även rent ekonomiskt). Den utkom första gången 1473 i Köln, tryckt efter äldre handskrifter. Tack till Sara Erlingdsdotter och Mikael Edelstam som med särskild angelägenhet hänvisade mig som nybliven bokhandlare till kapitlet ”Huru priset må bestämmas vid bokens inköp”:

Av det ovan sagda draga vi en slutsats, som är oss täckelig, men vilken, efter vad vi tro, få kunna godtaga, nämligen den, att dyrhet ingalunda bör avhålla någon från att köpa böcker, om han äger vad som begäres för dem, så framt det icke gäller att sätta en gräns för försäljarens snikenhet eller avvakta ett lägligare köptillfälle. Ty om visheten, som är en oändlig skatt för människorna, allena sätter priset på böckerna och om böckernas värde, såsom det föregående ger vid handen, är outsägligt, huru skall ett köp, där man köper ett oändligt gott, kunna bevisas vara dyrt? För den skull uppmanar oss mäniskornas sol Salomo att gärna köpa och ogärna sälja böcker, Ordspr. 23. Köp sanningen, säger han, sälj icke visheten.

Bra början för Den siste resenären

Bokcaféet har nu nästan stängt för säsongen, men inte riktigt. Jag har trots allt hållit öppet i görligaste mån och det har droppat in en hel del besökare; jag återkommer till det och dem i ett inlägg längre fram. Men annat har också stått på agendan.

Min bok om reseskildraren Torgny Sommelius från Helsingborg, Den siste resenären, har kommit ut. En stor och lysande recension av Olle Svenning, ”Den långa flykten”, var införd i Helsingborgs Dagblad redan söndagen den 9 september.

Tomas Löfström berättar i sin svindlande, detaljrika, massivt tjocka och inkännande biografi Den siste resenären om Torgnys korta, dramatiska liv och om hans många försök till flykt. (...) Löfström letar, gräver fram, intervjuar och förvandlar Sommelius till en kontinent för en upptäcktsresande. Det är ett storartat arbete ...

Svennings recension är hittills den enda; boken har just skickats ut till kultursidor och bokhandlare.

Det var på håret att den kom fram i tid till Bokvaruhuset i Simrishamn så att Viggo och hans personal kunde sälja den vid Bokens Dag på Österlen som ägde rum lördag-söndag den 8–9 september i Skillinge Teaters stora lada med vinden vinande i portar och bjälklag och en fulltalig publik nedsjunken i de gröna bänkraderna från Dramaten.

Teaterchefen Katarina Zell hade lagat soppa, Lennart Nilsson fixade det praktiska med magisk fingerkänsla, eldsjälarna Rita Berggren och Monica Wahlgren ansvarade för allt på ett lysande sätt. Och författarna inkvarterades på idylliska Sjöbacka Gård på gångavstånd över åkern, där också lördagens fest för alla inblandade ägde rum. Bokens Dag på Österlen som arrangerades för sjätte gången i år har blivit en allt viktigare punkt på den sydsvenska litterära höstdagordningen.

Här en bild från Skillinge teaters scen. (Tack till fotografen Tina Schedvin!)

Utom jag själv och Den siste resenären medverkade Sara Kadefors med Kast med liten kniv, Karolina Ramqvist med Alltings början och Göran Rosenberg med Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Samtalsledare var Martin Dyfverman, känd bl a från P1-radions ”Samtal pågår”. Författarna intervjuades i tur och ordning – och nästa dag i omvänd ordning. Dubbleringen kan tyckas märklig men möjliggör ju en större publik, och för oss som deltog var det en intressant utmaning att försöka variera och fördjupa frågeställningar och resonemang.

Några dagar senare var det dags för bokrelease av Den siste resenären i Torgny Sommelius hemstad Helsingborg. Boksläppet skedde torsdagen den 13 september i samband med vernissage på en unik utställning med Torgnys fotografier i foajén till den gamla biografen Röda Kvarn, där Torgny själv måste ha sett många filmer på 50-talet. (Röda Kvarn, som ingår i Folkets Hus-organisationen, har två biosalonger och erbjuder därtill ett imponerande kulturutbud.)

Urval och bearbetning av bilderna, ett grannaga och storartat arbete, hade gjorts av fotografen Pål Sommelius, som fått viss hjälp av sin pappa Sören Sommelius (Torgnys bror), och under onsdagen och större delen av torsdagen arbetade vi alla intensivt med att hänga utställningens drygt trettio förstoringar, ivrigt påhejade av Anna och andra anställda.

På torsdagkvällen strömmade helsingborgarna till, foajén fylldes efterhand, folk stod till och med i trappan. Simon Sommelius serverade vin, Helen från Röda Kvarn hälsade välkommen, Trygve Carlsson, bokens förläggare (som kört ner från Stockholm med två kartonger böcker), förrättade invigningen och sedan pratade jag och Sören om boken och Torgny och världen, om resandet, skrivandet och livet, varefter böcker såldes och signerades.

Det känns som en bra början för Den siste resenären.

Och nu är det snart bokmässa i Göteborg (27–30 september) med seminarier och samtal om boken. Den 3 oktober pratar jag om den på Stadsbiblioteket i Helsingborg, och den 9 oktober på ”Poeten på hörnet”, Författarcentrum Syds lokal i Malmö. Välkomna!